Många går lika fort in som ut
Det finns människor som känner sig drivna att söka sig till olika systemkritiska rörelser med fel motiv. Människor som hatar blint för att de känner sig rädda. Människor som sedan faller av för att de lär känna invandrare personligen, och därmed slutar hata men aldrig lyckats förstå varför systemkritiken ens finns.
Rörelsen måste undanbe sig att släppa dessa människor för nära inpå, innan de mognat emotionellt och tagit till sig en rationell förståelse för varför vi kämpar. Kampen för vårt folk och land handlar inte om hat. Det är inte hat som driver mig att engagera mig för mitt folk.
Inte hat, utan insikt
Tvärtom är det medlidande för de som drabbas idag av mångkulturen. Medlidande med svenskarna, som utsätts för en rasism och typ av förföljelse som inte får kallas vid sitt rätta namn. Medlidande även med flyktingar som får sina hemländer förstörda genom en imperialistisk politik vi som nation inte borde ge vårt stöd till.
Men jag drivs framförallt av den rationella insikten om att vi kommer bli en minoritet i vårt eget land, om nuvarande trend fortgår. Det spelar ingen roll hur trevliga vissa invandrare än är, detta är odiskutabla fakta som inte går att blunda för eller överskyla, och ett samhällsproblem som måste tas vid hornen.
Demografi är öde
Den demografiska utvecklingen i Väst talar emot de europeiska folkens långsiktiga överlevnad. Vi är en åldrande befolkning, vi föder färre barn än vi förlorar åldringar. Fler dör än det föds varje år, därför blir vi färre. Med en utomeuropeisk invandring ovanpå det – i vilken som helst skala – innebär det att vår majoritetsposition en dag upphör. Enkel matematik. Det är enbart p.g.a. detta faktum och alla faktorer som inverkar på demografins utveckling som jag engagerar mig. Enbart därför. Av logiska skäl.
Motiveras av känslor – men styrs inte av känslor
Drivs vi däremot helt av känslor blir vi stereotyper. Stereotyper är förutsägbara, lätt provocerade och därmed lätta att lura in i fällor av olika slag. Stereotyper kan också lättast tappa tron och hoppa av, så fort den huvudsakliga motiverande känslan lägger sig finns ingen logisk struktur bakom för att ge dem vidare incitament att engagera sig eller för att återuppväcka känslan.
Strategiskt och taktiskt är stereotyper även lättare att ringa in för motståndaren och strategier mot oss kan lättare utformas baserat på beräkningar av våra generella reaktioner.
Vi blir alltså reaktionärer om vi inte passar oss, inte bara i meningen att vi ”drömmer oss tillbaka” som så ofta felaktigt påstås om oss, utan genom att vi tappar initiativet och låter oss röras som pjäser på spelplanen av motståndarlagets hand genom deras provokationer.
Det är ett allvarligt misstag under konfliktförhållanden.
Det är lätt att falla i fällan som vissa emotionella fasthållanden
utgör, men för att bygga morgondagens organisationer, som ska kunna gå under den politiskt korrekta radarn, är det absolut nödvändigt att vi lär oss att lägga band på oss själva, håller självdistans och iakttar lugn även i stormen.
Som referens vill jag här nämna Orwells essä Notes on Nationalism. Även om den skrevs av en meningsmotståndare (en socialdemokrat) så sammanfattar den väl stereotypernas natur i alla de fall de förekommer, och det låter oss skärskåda oss själva så vi kan stävja onödiga känsloutbrott inom oss som egentligen inte är produktiva och i vissa fall rentav kontraproduktiva.
Vår sak är i praktiken, de facto altruistisk
Jag motiveras förvisso av ett egenintresse, eftersom det är min grupp, mitt folk jag arbetar och kämpar för. Det ligger identitetspolitiska anledningar bakom mitt beslut att engagera mig. Men det gör det för alla, inom alla politiska schatteringar.
Borgerliga aktivister engagerar sig borgerligt ofta för att de är, känner sig som eller definierar sig som höginkomsttagare som skulle tjäna mer på sänkta skatter och högre löner.
De röda aktivisterna engagerar sig ofta för att de är, känner sig som eller definierar sig som låginkomsttagare som skulle tjäna mer på höjda skatter och högre välfärd.
Alla söker sitt individuella eller kollektiva egenintresse – så som de uppfattar det – i politiken, och nationalister är inte unika på så sätt.
Vad vi är unika med är att vi inte bryr oss om socioekonomiska särintressen, eller så ger vi det åtminstone enbart en sekundär roll i den mån att det inte hotar det primära intresset:
Att rädda vårt folk.
Vårt folks existens kan hotas både av för högt skattetryck och av för dålig välfärd så en gyllene medelväg är nog att föredra samhällsekonomiskt.
Oavsett samhällsekonomi är vi dock alltid på vårt folks sida när det gäller allt.Vi är offervilliga för en högre sak och den kollektiva identiteten.
Det är vad som motiverar sanna nationalister och som vi borde visa på inför andra att det är det mest logiska att motiveras av. Vi motsätter oss inte invandring på sociala eller ekonomiska grunder även om det säkert finns korrelationer mellan ökade klyftor, ökad segregering, ökat utanförskap och ökad kriminalitet. Vi motsätter oss invandringen eftersom det leder till vårt egna folks minoritetsstatus.
Alla folk har rätt att existera
Från biologin kan vi lära oss att för att existera behöver alla artbestånd och populationer ett habitat, ett livsområde, där de lever i balans med sitt ekosystem. Där de är fredade, och deras existens inte hotas av rovdjur eller andra arter som konkurrerar inom samma nisch. Vi har inget sådant habitat i nuläget.
Vi har inget fredat territorium enbart för svenskar eller för något europeiskt folk överhuvudtaget egentligen. Det är därför vi är på väg att bli minoriteter i våra hemländer världen över. Europeiska folk kommer dock aldrig att officiellt erkännas eller klassas som ”utrotningshotade” av någon statlig eller överstatlig institution.
All biologisk mångfald är underbar och måste värnas om. Men när vi börjar prata om mänsklig biologisk mångfald då blir miljövännerna helt plötsligt lika tysta som när feminister får höra om Islamiska Statens sexslavar.
För att en person ska bli fullständigt övertygad om vår rättfärdiga sak, så måste han känna till detta faktum. Allting som bygger på tillfälliga emotionella aversioner, hat mot vissa invandrargrupper m.m – allt det bygger på sand.
Vi måste bygga på solid grund
Vi måste bygga vår övertygelse och världsbild på logiska resonemang och det moraliska axiomet att vårt folk förtjänar att leva. Vi har inte råd och tid att låta chauvinism och förmätna bilder av oss själva äta upp oss och ta energi från vår kamp. Nationalism är överlevnadsinstinktens egna filosofi.
Att arbeta för överlevnad är en rättfärdig sak och en sak som inte kan annat än erkännas som rent sunt förnuft.